Snart....

så ska jag verkligen skriva om min mammas död, chocken, det traumatiska sättet jag fann henne på, hennes förbannande sjukdom cancer!!!, vad som hände, ja...jag ska försöka lätta på mitt hjärta...problemet är att jag knappt själv förstår att hon är borta...!?

Vilken fas är jag i? 1. chock 2. insikt 3. ???? där tror jag att jag är iaf....steg 3....men vad är det?

För er som inte vet så fann jag min mamma, mitt livs stöd, mina barns stormamma, den som ALLTID funnits för mig i mina 39 år på denna planet, min mamma som skulle fylla 59 år i år, på Södersjukhusets akut, dit jag sprungit (bor på södermalm när sjukhuset) efter att min pappa ringt och sagt att hon nu var väldigt dålig. Trodde hon fick vård, eftersom hon blivit lite förkyld, och det var jobbigt för henne med bara en lunga, hon fick hosta...

Vad jag inte visste, inte var beredd på var att personalen öppnade en dörr utan ett ord, och där innanför ligger min, MIN mamma DÖD!!! Bredvid står min pappa, min underbara, starka pappa, totalt rödgråten, tittar på mig och säger...nu lider hon inte mer....nu är det vi som lider....!

*chock* *smärta* *andnöd* *ramlar ihop* varför är mamma så gul? sover hon? Vad fan har hänt?

fan vad vi lidit och lider fortfarande....förbannade jävla cancer....